Bertil hade haft många befattningar inom Spårvägen under sitt arbetsliv. Sista åren före pensionen var han "stins" i Brommahallen i Alvik. Det innebar att han var chef på "trafiksidan". Sedan fanns det ju en verkstadschef också,

Som så många före honom började han ett par månader före sin pensionering tala om alla trevliga minnen han fått under åren. Han berättade bland annat vitt och brett vid fikarasterna om hur man under krigsåren tagit hand om glömda smörgåspaket och andra "ätbara kvarglömda effekter" och att man delat ut detta till "behövande" familjer med försörjningsproblem.

Så kom då "dan före dan före pensioneringsdagen" för Bertil. Efter morgonrusningen kom en förare in i trafikledningsrummet och lämnade en påse som innehöll några smörgåsar. De var kvarglömda på linje 112.

Bertils två närmaste arbetskamrater tyckte att man skulle ta mackorna till förmiddagskaffet, men Bertil var ståndaktig och sade: "Nej, pojkar så kan vi inte göra. Tänk om trafikanten ringer och efterlyser dem - Vad gör vi då?"

Arbetskamraterna fortsatte dock att försöka förmå Bertil att gå med på att man skulle äta upp smörgåsarna till lunchen istället. Till slut gick Bertil med på detta. Han försvarade sig med att det ju gått 3½ timme sedan bussen kom in i hallen, så trafikanten borde ju ha hunnit sakna smörgåsar-na vid det laget.

När matrasten var inne och man precis börjat äta ringde telefonen och en man med skånsk brytning förklarade att han tillfälligt arbetade i Stockholm och eftersom han inte kände till Stockholm, hade han tagit smörgås med sig till jobbet och nu hade han på något sätt blivit av med dem, så han undrade om de möjligen hittats i bussen.

Bertil som svarade i telefonen, sade att man skulle gå ut och leta i bussen. När han lagt på luren sade han: - ”Där ser ni pojkar, vi skulle allt ha väntat med att äta smörgåsarna. Nu får vi lov att fixa nya tills trafikanten ringer igen om en timme.”

Så satte de sig ner och tänkte efter: Hur såg smörgåsarna ut? Vad var det för pålägg? Därefter fick en av arbetskamraterna ta radiobilen och köra till Nockeby torg och köpa frallor och limpa. När han återkom bredde Bertil och hans kamrater nya mackor. En timme senare ringde skåningen igen och undrade om man hittat några smörgåsar.

- Ja, sade Bertil glatt, vi har dom här hos oss nu.
- Då tycker jag du ska äta upp dem också till middagskaffet, sade den som ringde (men nu på genuin stockholmska.)
Bertil berättade själv detta med stor glädje när han kom upp till oss på Tegnérgatan sista dagen för allmän avtackning.
"Det var ett jätteroligt skämt som jag uppskattar och kommer att minnas, sade Bertil.

Upp