Jag hade som relativt nybliven ägare till körkort med DE-behörighet skickat ett brev till bussbolaget Vallentuna Buss och hört mig för om extrajobb.

Någon tid senare ringde ägaren och frågade om jag kunde komma ner till honom ”en sväng”. Han tog mig med in i en f.d. SL-buss H80 och sade till mig att köra upp till Vallentuna Idrottsplats. Där sade han att jag skulle köra in där det var som allra trängst och därefter skulle jag backa ut därifrån igen.

Eftersom det gick bra utan att varken bussen eller andra fasta eller lösa objekt fick några nya skråmor, sade han bara kort att jag var anställd.
Några dagar senare ringde han och bad mig ta ett pass, som bland annat började med en körning ut längs Lingsbergsvägen mot Karby. Ni som känner till och minns gamla Lingsbergsvägen förstår mig när jag säger att jag frågade ägaren om det var den mellanstora Merca-skolbussen jag skulle ha. Nej, det är samma H80 som sist blev svaret.

Den var stor  på Lingsbergsvägen. Faktum är att på många ställen var jag orolig för att vägrenarna inte skulle bära när bussen plöjde fram med nästan ett hjul nere i vardera diket.
Något senare ”skrynklade” jag faktiskt till en f.d. SL-buss typ H80 på den vägen när vänster vägren brast då jag skulle runt en hårnålskurva med en stenmur i innersvängen. Det såg dyrt ut på bussen efteråt sedan allt från vänster hjulhus bak hade skrapat längs stenmuren.

I början frågade jag efter stämpel och biljetter. Personalen på kontoret tittade konstigt på mig. Sen grävde de en stund i någon kartong och plockade upp ett häfte utgångna (!) SL-kuponger och en rostig stämpel och mumlade nått om symaskinsolja.

När man körde skolbussarna på småvägarna i Angarn - Kårsta - Brottby - Orkesta – Markim skulle man in och vända mellan gödselstacken och skördetröskan på flera gårdar. På ett ställe skulle man backa in på en torpinfart och där gällde det att sikta in bakvagnen på bussen mellan två äppelträd.
På några ställen bytte dessutom olika skolbussar barn med varandra. Man plockade upp alla barn längs respektive linje och sedan delade man upp barnen mellan sig beroende på till vilken skola de skulle. Dessutom körde man två turer: En för gymnasie- och högstadieeleverna som hade längre resväg och sedan de släppts av, var det "järnet" tillbaka till linjernas utgångspunkter för att ”ta hand om” låg- och mellanstadiebarnen.
 
En dag hade jag kört första vändan med en f.d. H80 från Ekskogen ner till Karby utan problem, och återvände norrut med tom buss. Jodå, det gick att köra undan rätt skapligt med en H80 på grusväg också!
Plötsligt kommer jag på en raksträcka halvvägs upp till Ekskogen fram till en precis nygrävd mindre rörgrav tvärsöver vägen. Jag såg den på bara någon busslängd håll och i ca 60 km/tim tar det större längd än så att stanna på grusvägen. Ingen chans att få hejd på vagnen, så precis innan jag körde ner i graven släppte jag bromsen och höll i mig i ratten. BANG lät det i hela bussen när den med båda hjulaxlarna körde ner i graven och upp igen. Efter det var det som att köra en brylepudding...

Bussen var nästan lealös. Bromsar och styrning fungerade men det var lite segelbåtskänsla över ekipaget. Jag körde upp till Ekskogen i lugnt tempo, och mycket sakta tillbaks till Karbyskolan, och därefter vinglade jag sedan ner till garaget och berättade vad som hänt.

Ibland när man körde skolbussarna på vintern fick man vara glad att man var på rätt sida om snökäpparna. Tur man hade god linjekännedom när allt bara var djup yrsnö. Men bussarna tuggade sig fram bra med sina stora hjul. Bara en av skolbussarna hade dubbdäck. Det var ju tillåtet på den tiden att ha dubbdäck på bussar. Den bussen gick på Svistalinjen, tror jag.
Bobo

Upp